Förkylningar och vintervila
Inne på andra veckan av en envis förkylning. Inte jättesjuk men trött och orkeslös med en väldigt jobbig hosta. Funderar lite kring hur jag förhåller mig till att vara sjuk, att faktiskt inte orka med. I början kämpar jag emot, vägrar att ge efter. Ofta går symptomen tillbaka igen och jag blir inte sjuk. Men ibland gör de inte det. Då ställer jag om. Tillåter mig att vara stilla. Sova, läsa, umgås med familjemedlemmar som kanske också är hemma och förkylda. Lycklig över våra tre katter som håller mig sällskap.
Det kan vara väldigt frustrerande att tvingas ta det lugnt. Att inte ha ork för allt det där man brukar göra, allt man borde göra. Men man kan också se vinterns förkylningar som en liten påminnelse till oss om att vintern är en tid för vila. På vår sida av jordklotet går hela naturen in i en period av stillhet och vila. Av återhämtning efter vårens och sommarens intensitet och höstens skördetid. Vi bäddas in i mörker en större del av dygnet och kylan signalerar att vi behöver vara varsamma med vår energi.
Innan elektrifieringen var det naturligt att gå in i en viloperiod. Man kunde inte hålla bostäderna uppvärmda på det sätt vi gör idag och det fanns inget artificiellt ljus som lurade vårt biologiska system. Vårt samhälle hade ännu inte industrialiserats, teknifierats, effektiviserats. Få av oss skulle nog på riktigt vilja återvända till den tiden. Men samtidigt behöver vi bli medvetna om att något har gått förlorat.
Vår kropp är så oerhört sinnrik, intelligent, fantastisk. Den vet och signalerar till oss vad vi behöver göra – vila, äta, umgås med andra människor, klappa en katt. Hela vår överlevnad har varit beroende av att vi lyssnar på signalerna från vår kropp. Men i takt med att vårt samhälle mekaniserades började vi även betrakta kroppen som en maskin. I och med det gick lyhördheten för kroppens signaler till stora delar förlorad. Vi förlorade kontakten med naturen och började köra över oss själva.
Vi kan omöjligt backa tiden. Men det vi kan göra är att börja lyssna igen. Vår kropp har aldrig slutat att skicka oss signaler – allt vi behöver göra är att vara stilla och lyssna. En väldigt enkel, kort liten meditation är att bara stanna upp, där du är eller någonstans där du får vara ifred. Du behöver inte blunda, om du inte vill. Lägg händerna på ditt hjärta, ta in rummet du befinner dig i, underlaget som bär dig. Lyssna på dina andetag en liten stund, rikta tacksamhet mot din andning som upprätthåller ditt liv helt utan din inblandning. Gå sedan vidare till din kropp, bara notera hur den känns, dröj kvar en liten stund och tacka sedan din fantastiska kropp. Sedan dröjer du en stund vid ditt hjärta, ditt otroliga hjärta som ständigt revitaliserar dig, som hjälper dig att uttrycka och tolka känslor, att känna samhörighet med andra levande varelser. Tacka ditt hjärta. Du avslutar med att dröja en stund vid ditt intellekt, dina tankar, som har en helt ofattbar kapacitet. Tacka ditt intellekt. Var sedan helt stilla och upprepa tyst några gånger ”Jag är fri att notera lätthet” eller bara ”Jag är fri”.
Men du kan också bara helt enkelt stanna upp vid en plats du tycker om, lägga händerna på hjärtat och bara vara stilla. Jag tror det viktiga är att vi skapar oss någon form av enkel rutin som kan hjälpa oss att uppfatta signalerna från vår kropp igen och vara mer i samklang med naturen. Och för att återvända till inledningen, där kan en så ovälkommen sak som en förkylning hjälpa oss genom att den mer eller mindre tvingar oss att dra ner på tempot och lyssna på vår kropp.
Kanske borde vi bejaka vintervilan, i alla fall litegrann. Ta det lite lugnare, släcka onödiga lampor, tända ett ljus, krypa upp i soffan under en filt. Se till att vi får sova lite mer.
Senaste kommentarer