Om nödvändigheten av att pausa

Pausen är helt central inom Alexandertekniken. Pausen är det som gör det möjligt för dig att bli medveten om vad som händer i din kropp och i din själ. Att stanna upp och bara ta in, utan att göra något, utan att försöka fixa något. Stanna upp och tillåta det som finns där att finnas. Först därefter kan du ge dig själv nya impulser för att skapa en förändring till det bättre. Såväl fysiskt som mentalt styrs vi i väldigt hög grad av olika vanemönster och det är dessa mönster vi behöver få syn på och tillåta innan vi har möjlighet att ersätta dom med nya vanor som gynnar oss bättre.

Yogan och pausens betydelse

Jag börjar alltid mina yogapass med en paus i aktiv vila för att ge kroppen och själen tid att bara ta in, notera vad som händer och tillåta det. Därifrån lägger jag till olika riktningsangivelser som att låta underlaget bära och att tillåta ryggraden att mjukna och förlängas. På så sätt skapar jag förutsättningar för att yogan ska få en så positiv inverkan som möjligt, på mig själv och på mina deltagare. Läs mer

Hur lång paus behövs det?

Men hur lång behöver pausen vara? Jag tror faktiskt att den kan vara alltifrån några få sekunder till timmar, dagar, månader. Jag tror också att pausen kan röra sig på olika nivåer, samtidigt – pausa i stunden och pausa en längre tid, kanske till följd av kroppslig eller själslig skada. Om du har skadat dig, exempelvis brutit foten, är det lätt att bli otålig efter ett tag och tänka att ”Nu måste det väl ändå vara bra!”  Men det funkar inte så – det tar precis så lång tid det behövs för att din fot ska läka. Parallellt med den långa pausen gör du korta pauser där du bara stannar upp och tar in vad som händer i kroppen och själen precis i stunden. På samma sätt är det med själslig smärta och skada.

Min långa paus

Min mamma dog på kvällen den 12:e augusti, samma dag som vi avslutade vårt retreat i Hållnäs. Över en natt gick jag från ett tillstånd av stor mental aktivitet och energi till att mycket stannade upp, sattes på paus. Under den här tiden var också min lilla häst Sunshine sjuk. Hon insjuknade i fång (en svår sjukdom som gör att hästar får ont i sina hovar) i slutet på juli och några dagar efter mammas bortgång blev hon mycket sämre. Min vardag fungerade, jag skötte mitt arbete, höll mina yogaklasser, skötte om hem, familj och djur. Men allt var på en mycket lägre energinivå. Det var ok, jag kunde tillåta det att få vara så. Jag ville gärna fortsätta att blogga, fortsätta att utveckla Unifying Yoga, börja arbeta mer med mina hästar. Men det var inte tid för det. Det var paus.

Sorg

I slutet av november deltog jag i en underbar helgkurs för Leo Peppas som gjorde gott i själen. Efter besök av en fantastisk hovvårdare i början på december mådde Sunshine väldigt mycket bättre och jag var så glad. Men så blev hon sämre igen. Samtidigt blev en annan av mina hästar, arabiska fullblodet Cella, också sjuk  Mammas bortgång och mina sjuka hästar gjorde att jag befann mig i en lång, utdragen paus. När Sunshine dog visste jag inte hur jag skulle gå vidare längre. Allt stannade. Yogan gav mig ork att ta hand om det nödvändiga men all glädje med hästarna var borta. Min tredje häst, Pocket, hade jag sedan länge bestämt mig för att sälja. Jag skulle ha behållit Sunshine och Cella. Nu var jag tvungen att antingen göra mig av med Cella eller skaffa en till häst. Jag bestämde mig för att försöka hitta ett nytt hem till henne.

Vändning

Men, så vände det. En arabvalack jag sett på annons fastnade hos mig och ville inte försvinna. Vi åkte till Tynningö utanför Nacka och hälsade på honom och hans ägare. Jag vet inte hur eller varför men med det mötet vände det. Zacke flyttar hem till oss om några veckor. Glädjen över hästarna har återvänt, lusten att skriva och att utveckla min yoga börjar också komma tillbaka.

Tid

Om jag inte hade tillåtit min paus att vara så lång som det behövdes, inte tillåtit det som fanns där att bara vara. Hur hade det då blivit? Det vet jag förstås inte, men jag tror att jag skulle ha mått väldigt dåligt. Det var tungt, mycket sorg. Men allt det tunga fick vara där och jag mådde ändå ganska bra. Jag kunde hitta glädjen i vardagen även om min energi var på en låg nivå. Så småningom, i sin egen tid, vände det.

Det är så viktigt att vi ger oss tid. Tid att ta in. Tid att vara i pausen. Tid att tillåta även det som är svårt och tungt och lita på att det vänder.